♥

Som ni kan läsa i blogginlägget onsdagen den 14e april så satte värkarna igång redan kvällen innan.
Det kändes lite som molande mensvärk som tydligen kan
hålla på i flera dagar innan man får dom riktiga värkarna.
Så jag drog inga förhastade slutsatser,
mer än att jag packade klart necessären - ifall att.

Under eftermiddagen och kvällen blev värkarna allt starkare.
Efter kvällspromenaden med hunden kom vi hem och gjorde i ordning oss inför natten.
Trodde jag skulle få en liknande natt som den förra,
så jag förberedde med värmekudden och
drog i mig två alvedon och lade mig i sängen.
Ganska snart blev värkarna både starkare och tätare,
och jag var tvungen att springa på toa efter nästan varje värk
för att det kändes som att jag blev kissnödig.

Rätt som det var fick jag den värsta värken jag någonsin känt (trodde jag då!)
Fick panik och visste inte vart jag skulle ta vägen, jag kved.
När värken var över sprang jag upp på toan och då gick tydligen vattnet
(jag trodde inte att det var vattnet först eftersom färgen på det var lite blodigt och brunt.)
Fick panik, ropade på Fredrik, som ringde förlossningen, medans jag hoppade in i duschen.

När jag var klar i duschen fick jag prata med en barnmorska som frågade
om konsistensen på det som flög ner i toan! Sa att jag inte visste helt säkert.
Hon trodde att det var slemproppen som gått.
Men precis när hon sa de började det sippra nedför benet och bildade en pöl på golvet.
Då var jag helt säker på att det inte var någon jäkla slempropp som gått, det här var nått annat konstigt.
Hon bad oss åka in, för om det var vattnet som gått ,
som var brunt, så kan barnet ha bajsat vilket måste undersökas omgående.

Vi klädde på oss, Fredrik sprang och hämtade bilen medan jag stod och tog emot värk efter värk,
som vid den här tiden kom ungefär var 5:e minut.

På vägen in mot Danderyd blev det bara värre och värre.
Värkarna var oerhört starka och återkom var tredje minut.
Jag hade så jäkla ont vid det här laget!!!
Resan in till Danderyd kändes helt plötsligt väldigt lång.

Klockan 23.15 - var vi inne på förlossningen,
där konstaterade barnmorskan att det var barnbäck i vattnet och att jag var öppen fem centimeter.
Hon förklarade för mig att det var dags att föda barn nu, och att jag inte fick åka hem igen!
Blev lättad och skräcklagen på samma gång.

Startade med lustgasen ganska omgående.
Den hjälpte ingenting på mig, blev bara konstig i skallen, gjorde massa konstiga grimaser,
sa konstiga saker och hörde ufon som landade på huvet.

Begärde istället ryggbedövning! Det var nog den härligaste känslan jag haft under natten!
Allt ont försvann på ett kick och jag kände bara att magen blev hård av sammandragningarna.
Efter ungefär 1,5 timme blev jag undersökt igen, och då var jag öppen hela 10cm!
Allt gick så hysteriskt fort fram till nu.

Timmarna gick.

Klockan 05.45 kom barnmorskorna in och berättade att dom slutar deras pass
klockan 07,00 och att dom vill se ett barn innan dess.
Jag fick därför värkstimulerande dropp, och efter det så satte det igång igen.
Åh Shit vad jag pressade. Jag har nog aldrig tagit i så mycket med min kropp under hela mitt liv.
Inte ens under de tyngsta träningspassen!
Efter en halvtimmes ren SMÄRTA var hon ute!

06.15 lades hon på min mage. Känslan går inte att beskriva, men i samma ögonblick jag fick se henne så var smärtan som bortblåst! Det var helt otroligt!
Om någon skulle fråga mig om själva smärtan idag, så kan jag bara säga;

Ja det gör ont att föda barn - med det är verkligen värt varenda sekund!!!!

Förlossningen tog bara sju timmar, jag sprack ingenting, men däremot hade jag problem med att få igång kisset igen efter, då närmare 1,5 liter vätska tänjt ut min stackars lilla urinblåsa,
så jag var tvungen att gå med en kateter i 4 dygn!!

Men det gör inget för jag har fått världens finaste lilla tjej,

♥JAG ÄLSKAR DIG ♥